Upphovsrätt på webben: hur man undviker misstag

Upphovsrätt på webben: hur man undviker misstag

Allt du behöver veta om innehållsupphovsrätt

Upphovsrätt på webben är viktig diskuterades redan i Internets tidiga dagar. Å ena sidan hittar vi de – som programmeringsgeniet Sam Williams, författare till den profetiska och visionära boken Free Code – som skulle vilja ha ett upphovsrättsfritt nätverk, där innehållet, och i synnerhet programvaran, förblir fria att cirkulera och delas. Å andra sidan har vi artister, skivbolag, multinationella företag och författare som istället kräver tillämpning av skyddsåtgärder och regler för att skydda sånger, bilder, böcker och så vidare. Frågan är inte alls enkel: om det i den analoga tidsåldern var att kontrollera piratkopiering och duplicering av innehåll allt som allt var trivialt (tänk på den klumpiga och nu förlegade praxis att "bränna" DVD-skivor hemma), så har digital, till sin natur, fått ett ryck till själva begreppet upphovsrätt, vilket orsakar problem för många aktörer i sektorn, stora som små. 

Och så fann vi oss själva inför en helt annan värld, där åtskillnaden mellan vad som är lagligt och vad som är olagligt har blivit extremt suddigt. Idag tar upphovsrätten många nyanser beroende på vilket land vi befinner oss i och vilka regler vi måste följa. Det är dock uppenbart att även ur denna synvinkel har Internet förstört korten och effektivt brutit ner geografiska och till och med tidsmässiga gränser. Det som tidigare var möjligt i ett land är nu inte längre möjligt eftersom användningen av innehållet utökas dramatiskt tack vare webben. Det är ingen slump att många regeringar med militära eller retrograda härskande klasser vid makten tänker sig former av censur av innehåll godkändes som upphovsrättsligt skydd. Saker från en annan värld? Tyvärr inte: reformen av EU om upphovsrätt, enligt vissa, kan öppna dörren för en förändring liknande den som redan har skett i Kina och andra länder i lukten av diktatur. Innan vi tittar på denna risk kommer vi dock att ta ett steg tillbaka och försöka förstå det nuvarande digitala upphovsrättslandskapet.

DEN CREATIVE COMMONS IDÉEN FÖR ETISK COPYRIGHT

Om det är sant att upphovsrätten på nätet ser ut som något mycket mer komplext och rökigt än traditionell "pappers" upphovsrätt, så är det också sant att någon, och vi pratar inte om politiker, har förstått dessa kritiska frågor och har bestämt sig för att föreslå ett alternativt sätt. År 2002, på förslag av Lawrence Lessigs juridikprofessor vid Harvard University, föddes Creative Commons-licenserna, halvvägs mellan full upphovsrätt och det offentliga området. I huvudsak är det en uppsättning licenser som tydligt och omedelbart illustrerar vilka friheter upphovsmannen till ett visst verk har beslutat att bevilja och vilka villkor han har ställt för användningen av själva verket, inte bara online utan även offline.

Alla innehållsproducenter (bloggare, copywriter, grafisk designer, etc.) kan bestämma vilken licens som ska ansökas, utan att gå igenom någon registrering eller insättning. Lite som om personen självständigt fäste ett delat virtuellt varumärke, kapabelt att signalera till resten av samhället de rättigheter och skyldigheter som är inneboende i ens intellektuella arbete. En intuitiv mekanism, baserad på etik och transparens som hörnstensvärden i nätverket. Faktum är att framgången för Creative Commons var snabb och ostoppbar: på ett decennium multiplicerades antalet licenser oändligt, och idag används CC-symbolen av verkligheter som CERN, INSTAT, Vita huset (åtminstone för en del av sajtens innehåll), för att inte tala om plattformar med miljontals besökare om dagen som Wikipedia. Men ett problem kvarstår: om man beslutar sig för att bryta mot Creative Commons-licenserna kan göra det utan alltför mycket besvär. Lyckligtvis finns det botemedel mot nätverksskript, låt oss se vad de är.

PRAKTISKA VERKTYG OCH LÖSNINGAR FÖR ATT STOPPA SKRIP

Vem minns inte proven i skolan och det ständigt närvarande manuset i tjänst? På nätet frodas fenomenet och det går inte en dag utan ett upphovsrättsintrång. Creative Commons-licenser är giltiga verktyg för att demonstrera möjliga användningsområden för ett verk, men inte för att blockera skurkarna. E-handelsägare, bloggare, publicister och alla som producerar innehåll befinner sig följaktligen i rädsla för att få frukten av sitt arbete kopierad utan någon belöning och erkännande. Som vi sa finns det olika lösningar för att skydda dig själv. Vissa är förebyggande: till exempel plugin-programmet Wp Content Copy Protection, vars mål är att förhindra användare från att högerklicka för att kopiera markerat innehåll. Eller vattenstämpeln som ska placeras på bilderna, för att motverka oönskad återanvändning. Det säger sig självt att de mest skickliga kommer att kunna ta sig runt även dessa hinder, så det är bra att implementera ytterligare sådana kompletterande övervaknings- och kontrollstrategier. Vi föreslår att du bland annat provar Googles Report Scaper eller berömda och uppskattade Copyscape. På så sätt blir det möjligt att verifiera om ett innehåll har duplicerats, och undviker bland annat farliga påföljder från Google. 

UPPHOVSRÄTTSREFORMEN SOM GODKÄNDS AV EU-PARLAMENTET

Efter att ha fotograferat den senaste tekniken är det nu nödvändigt att med en kort utflykt ta upp vad som i teorin skulle kunna bli den största (och för vissa seriösa) revolutionen inom upphovsrättsområdet, om så bara inom Europeiska unionens digitala ekosystem. Det är en reform som i sina avsikter syftar till att skydda individers upphovsrätt, men som tvärtom slår små fiskar, till fördel för stora förlag och multinationella företag som Facebook och Google. Det menar en stor del av de som jobbar på webben varje dag. Varför en sådan slutsats? Orsaken måste sökas i artiklarna 11 och 13 i reformen, som talar om vad som omedelbart döptes om till "länkskatten" (art. 11) och hypotetiska "filter" som ska tillämpas på vilken plattform som helst innehåll laddas (art. 13), med början från den gigantiska Youtube och slutar med det minsta universitetsexperimentet av en sida som utvecklats för att dela annat publikt material, sånger och andra material.

Mer specifikt, enligt artikel 11, måste alla som delar ett utdrag ur en artikel (se nyhetsaggregatorer som Google News) betala en avgift till författaren av artikeln. Detta skulle dock riskera att skada inte så mycket Google, utan raden av små bloggar, portaler och tidskrifter som tack vare Google News de får riktad trafik varje dag. Artikel 13 kan få lika skadliga konsekvenser: i det här fallet talar vi om censur, i den meningen att tanken på att införa förebyggande filter för att utvärdera originaliteten hos innehållet (och med innehåll menar vi särskilt videor) skulle sluta med att äventyra yttrandefriheten, eftersom robotar och mjukvara skulle få uppdraget att analysera (även) den kreativa delen av verk som är svåra att rama in eftersom till exempel konstnärlig eller satirisk. En komiker som läser uttalanden från en politiker som använder sina egna ord för att bygga sin sketch eller en videomakare som omarbetar musiken i en film för att spela in en avantgardistisk dokumentär skulle sluta, efter det definitiva godkännandet av denna reform, genom att bli utestängd från alla digitala kommunikationskanaler som kränkare av andras upphovsrätt.

Det sägs inte att det kommer att sluta så här: lagen måste nu gå över till Europeiska rådet och godkännas av varje land, sedan går den vidare till den slutliga omröstningen i hela parlamentet. Tills dess är vi i spänning väntar på händelserna.